Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva

Ann Heberleins bok. Fick den av en vän härom veckan. Den är skrämmande. Hon flänger, saxar effektivt mellan livets toppar och dalar och lyckas balansera allt det som är livet så att ingen märker hur dåligt hon egentligen mår. Det blir en enorm påfrestning för inuti finns ett mörker så svart att hon bara vill sjunka ner i en sjö och inte leva, bara försvinna spårlöst. Hon planerar vilken klänning hon ska bära och det enda som håller tillbaka henne är tanken på barnen. Barnen, de moderslösa barnen. Hennes man verkar hon inte kunna känna annat än platonisk kärlek till.

Topparna är underbara medan dalarna blir ett rent helvete. Hon beskriver det så målande hur hon köper tulpaner i matchande färger och gör av med massor av pengar och bjuder hela bekantskapskretsen på fest i sin hypomana fas medan hon blir inåtvänd och deprimerad i sin depressiva fas. Men jag slås av hur hon lyckas hålla fasaden så väl. Det är som kroppen går på högvarv medan känslorna, psyket är nollat. Blandtillstånd tror jag det kallas på fackspråk. Hoppas Ann mår lite bättre nu. Sänder en tanke till henne. Gillar verkligen det hon gör och har gjort och hoppas snart få läsa mer av det hon skrivit.

Verkligen starkt att ge den bipolära sjukdomen ett ansikte, tack för det Ann Heberlein!

Inspiration!!!

Jag fick frågan vad som inspirerar mig som konstnär. Egentligen kan det ju vara vad som helst. Inspirationen kommer inte på beställning. Den kommer stötvis och när man minst anar det. Det kan handla om vattendroppen på fönsterrutan, dofterna i saluhallen, ljudet av ambulanssirenerna, en färg på en pappersservett, kaffelatten, de nyutslagna björklöven, musik, nyheterna, skvaller osv, osv…

Men den stora inspirationen kommer nog ändå från andra konstnärer. Här kommer några favoriter.

Helene Billgren

Jenny Crisp

Anna-Maria Ekstrand

Annika Lundgren

Anton Corbijn

Lena Cronqvist

Hannes Fossbo

Cindy Sherman

Mario Testino

Egon Schiele

Marie Capaldi

Gerhard Richter

Toulose Lautrec

Rebecca Beecroft

Elin Källman

Vuillard

Lovisa Burfitt

Lilly Kutti

© Ingrid Ribelli

Ska presentera min konst för ett kvinnligt nätverk nästa vecka. Det är svårt att samla ihop allt på bild. Dessutom är saker slängda, sålda eller bara glömda. Men lite finns som tur var kvar.

Minst prylar vinner

Innan Barack Obama vann valet i USA var det som vi alla väntade på messias, frälsaren. Kanske visste vi att att han inte skulle ha möjlighet att göra så stora förändringar, men hoppades för att liksom slippa ta tag i det som är det jobbigaste. Att ändra på våra egna beteenden. Vi måste sluta shoppa. Sluta säga ”jag ska köpa” i varannan mening, sluta slänga en soppåse varje dag, sluta leva för att konsumera. Nu före jul handlar vi för miljarder. Sedan lägger vi lika myket på bantningsprogram efteråt. Men vi är bara människor. Det är klart att vi måste få ha roligt. Men är det roligt? Jag vet inte. Jag är galen i coola prydnadsaker. Det förstår inte mina vänner. Det kan jag förstå att de inte förstår. Man måste välja. Man kan inte få allt. Det är de med minst antal prylar som vinner.

Plaggskisser

All rights reserved Ingrid Esther Ribelli

Tryggheten en illusion – hemlösheten lurar bakom krönet

Park Aveny i regi av Tobias Theorell, text av Lucas Svensson, Göteborgs Stadsteater.

Samtidstragedi om hemlöshet och förgänglighet (* * * * *) Fem stjärnor!

Pjäsen utspelar sig under två bokmässor den första 1998, den andra 2001. Huvudpersonerna är Ell som är bokförläggare och hennes psykotiska syster Sou och Ells alkoliserade man Martin. Sou tycker att hon ser döda människor på stan. Martin är kritisk till allt Ell företar sig allmänhet och bokbranchens snobbighet i synnerhet. Ell lanserar Adam som är den nya unga förmågan. Han skriver böcker om ondska och vårt behov av skräck. Adam och Sou inleder ett förhållande och Sou blir med barn. Martin predikar för Adam och Adam ser upp till Martin.

Scenografin som är gjord av Sven Dahlberg är underbart suggestiv. Uppbyggd som en snurrande karusell med dörrar där skådespelarna kommer och går genom dörrar och luckor. Formspråket är enkelt och rent och skådespelarna lyfter verkligen här. Jag har aldrig sett något liknande i teatersammanhang. Verkligen snyggt.

Under andra akten förflyttar sig karaktärerna och tillstånden. Martin super ihjäl sig och Adam blir ett arrogant svin. Han övertar Martins åsikter och stil och ger ut böcker som handlar om Martin och Ells liv. Ell får reda på att Martin hela tiden älskat Sou och börjar dricka; hon övertar Martins alkoholism. Sou blir frisk och Ell blir tokig. Den kidpussande glamourösa, framgångsrika, ständigt leende Ell är nu plötsligt helt ensam. Alla hennes vänner undviker henne. Det är så tragiskt. Ell har plötsligt inget av det hon trodde hon hade. Hon har inget företag, inga pengar, ingen kärlek, inga vänner, ingen man, inget hem och hon är gravt alkoholiserad.

Det man tror man har och där man tror man hör hemma kan plötsligt vara borta. Tryggheten, pengarna, hemmet, vännerna kärleken, allt kan vara borta i ett trollslag. Tryggheten är en illusion och hemlösheten lurar bakom krönet.

Ellas dockskåp

Varje människa en konstnär

”Varje människa är en konstnär”, hävdade Joseph Beuys. En av 1900-talets största konstnärer.
Det var så han formulerade sitt utvidgade konstbegrepp. Han menade att kan vi alla kan – och bör – vara skapande. Hans tanke var inte att vi alla skulle bli målare, författare eller skådespelare. Han menade att vi tillsammans ska skapa våra jag, våra relationer, våra organisationer – som konstverk. ”Ty alla mänskliga handlingar har en estetisk potential. Varje mänsklig handling kan vara ett konstverk. Om någon ser det som ett konstverk.”

Joseph Beuys var själv en livskonstnär, och så var Henry Miller och Johan Cassavetes till exempel. Men de var även konstnärer i etablerade konstarter som performance, skönlitteratur och film.
Typiska vardagliga aktiviteter och media för livskonstnären är samtalet, måltiden, erotiken, mötet, boendet, leken, spelet, arbetet, vänskapen, resan, äventyret, festen, tiden. Och den kanske mest övergripande och omfattande av dem alla: kärleksrelationen.

Inom dessa aktiviteter har vi alla en viss makt och ett visst inflytande över vår situation och våra handlingar. Det här är aktiviteter som inte kräver påtagliga resurser – till exempel ekonomiska. Ett samtal face-to-face kostar ännu ingenting. En film kan kosta miljoner att förverkliga.

Livskonsten är en konstart för var och en. Efter kynne, drömmar och stil. Livskonsten är för alla. Livskonsten är sant demokratisk till sin natur. Alla kan vi delta. Och ju fler livskonstnärer, desto bättre betingelser för livskonst.

Den skapande människan är en lycklig människa.
Gör ditt liv till ett aldrig helt fullbordat konstverk!

Text och idé från www.win-win.se

Ingrid Ribelli på Galleri Pytteliten

Jag ställer ut på Galleri Pytteliten i Lund i samband med kulturfestivalen, vernissage 20 september kl 19:00.

Många barn ska man ha

© Ingrid Ribelli