Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man

Susanne, bokens huvudperson, städar rika människors våningar och drömmer sig bort hur hon skulle inreda och leva ett okomplicerat lyxigt liv. I Susannes egen lägenhet däremot, råder motsatsen. Stämningen där är massivt jämngrå. Hennes man är en mardröm. Han skriver på sin första bok, som inte verkar ha några utsikter att någonsin bli klar, och han verkar aldrig riktigt nöjd med något, allra minst med sin egen fru som han aldrig eller sällan vidrör. Hennes bästa väninna är gravid i åttonde månaden och hennes slusk till man har varit otrogen. Med dessa två bor Susanne i sin tvåa. Det är trångt och Susanne försöker göra sitt bästa för att piffa upp tillvaron och inte färgas grå.

Städandet kan här ses som en metafor för flykten från vardagen. Ut med tristessen in med lättjan. Men jag förstår henne. Medan jag läser kommer jag på mig själv att fantisera om att måla allt i rosa och sprida glitter över alltsammans.

Författaren är den unga danska kritikerrosade Helle Helle. Boken är värd att läsas men en varning för tung torr vardagsrealism bör utfärdas. Bokförlaget borde dock få bakläxa för bokens omslag. Herre gud, säger jag bara ser ju ut som en trist lärobok.

Högt ställda krav på den perfekta kärleken

Läste boken *Hitta Kärlek* av Carolin Dahlman på vägen hem från Stockholm här om dagen. Boken ger verktyg för att framför allt se sig själv i en värld av alltför högt ställda krav på den perfekta kärleken. Den är lättsamt skriven, men ändå seriös. Tyvärr tror jag inte att de som verkligen skulle behöva ta till sig en sådan här bok kommer läsa den. Det kändes lite larvigt att alla stycken börjar med ett hjärta, undrar just vad en manlig läsare tycker? Men jag uppskattar Carolins budskap att det är oss själva och synen på kärlek vi måste ändra på och inte dem vi älskar. Men som sagt undrar om denna insikt når fram till dem som verkligen behöver den?

Vi som aldrig sa hora

Läste Ronnie Sandahls debut “Vi som inte aldrig sa hora” på tåget till Stockholm för en vecka sedan. Det var som att tvingas åka tillbaka till ett ställe man hoppats att man aldrig mer ska behöva se. Boken är välskriven och formuleringarna precisa. Jag kan inte låta bli att stryka under. Ronnie Sandahl säger som det är. Att tjejer (kvinnor) faktiskt ofta väljer svinen, medan de schysta killarna bara kvalar in som kompisar.

Han beskriver träffande hur det är att växa upp till man i ett litet samhälle idag, där man förväntas visa känslor men ändå inte får gråta. Längtan efter något bättre, och den stora narcissistiska kollektiva lögnen att just du är lite bättre än de där andra. Att det nog finns en bättre kvinna/man någon annanstans; att det nog går att nå högre framgång där borta…

Beskrivningen är så nära att det känns som jag är där. Spyorna, aborten, dödsångesten och så den svidande längtan bort till det som man tror ska rädda en ur rastlösheten och tristessen. Bokens slutsats blir att det i själva verket är så att de som kan stanna kvar och acceptera livet som det är kommer bli lyckligast, dvs de som inser att det inte kommer bli bättre för att man försöker fly från sin egen svans.

Ronnie beskriver en värld där det gäller att vara av det rätta virket; att inte tänka för att det gör en svag; att trycka bort samtal; ignorera sms; hålla sig kall; inte bli förälskad bara kåt, och absolut inte kär. Inte vara killen som håller i hennes hår när hon kräks efter 1 och 1/2 flaska rödvin; inte vara han som aldrig säger hora…

Jag tror dock inte att problemen är könsrelaterade. Jag känner igen mig mer i bokens manliga figurer än de kvinnliga. Men jag skäms samtidigt när jag inser att det är vi kvinnor som delvis är ansvariga, och det värsta är att jag inte kan förstå hur det kan vara så! Kärlek borde ju vara ett resultat av att två människor tycker om varandra och vill bry sig om varandra. Det stavas r-e-s-p-e-k-t. Hur svineri och känslokyla kan stå högt i kurs förstår jag inte!

Men det är ju bara att konstatera att vi ofta väljer svinen. Varför? Utmaningen är meningslös eftersom det aldrig blir något “happy end”. Svaret är troligen självspegling, dvs att vi dras till dem som bekräftar den destruktiva självbilden.

Usch!

Femme Fatale

When I’m good, I’m very good. But when I’m bad I’m even better. – Mae West

Ur Wikipedia: En femme fatale är en stereotyp, en amoralisk kvinna som använder sin sexualitet för att snärja den olycklige hjälten. Frasen kommer från franska och betyder ”dödlig kvinna”. Hon porträtteras ofta som en sexuellt omättlig kvinna.

Typen har funnits, i olika former, i myter och legender från nästan alla kulturer. Några tidiga exempel är de judiska/kristna figurerna Lilit, Eva, Delila och Salome. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev femme fatalen mycket vanlig i västeuropeisk och amerikansk kultur, och återfinns i verk av Oscar Wilde, Edvard Munch, Gustav Klimt, m.fl., säkerligen som en motreaktion till kvinnorörelsen och kvinnans förändrade status i samhället vid den tiden.

När film noir-genren introducerades på 1940-talet, började en storhetstid för femme fatale-figuren i populärkulturen. Det finns många exempel från spionhistorier, thriller-filmer och äventyrsberättelser, såsom Kvinna utan samvete (1943) och En djävulsk fälla (1958). I de historierna har femme fatalen ofta någon anknytning till skurken och förråder hjälten.

I den anglosaxiska världen är femme fatale-figuren ofta utländsk, smått vampyr-lik, och farlig för mannen – som lämnas uttömd på sin virilitet och självständighet. Hjälten kan bara räddas genom att fly från hennes famn. Det har lett till att hon ibland även kallas vamp. (slut ur Wikipedia)

Rita Hayworth, Gilda 1946

I Hollywoodfilmer framställs ofta kvinnan antingen som hora eller som oattraktiv. Tydliga paralleller finns i affärsvärlden. Här blir hon ofta ”den utbytbara”; blir lös i konturerna och symbolisk. OM hon bryter mot detta i betydelsen är b-å-d-e attraktiv/kvinnlig, stark och kompetent utgör hon ett hot mot de manliga huvudrollsinnehavarna (och de kvinnliga medbrottslingarna!) och bekämpas därför. Om hon tar sig denna rätt anses hon inte samtidigt kunna ha rollen som god moder. Mannen däremot tar och får med fördel ha alla dessa roller: vara vacker, sexig, rik och mäktig. Det är just detta som ger honom den allra högsta statusen som familjefar. Är rollfördelningen skälig? Svaret är nog nej för många, men vem är det som cementerar dessa roller? Det är vi tillsammans! Även kvinnorna. Särskilt de kvinnor som ser med onda ögon på kvinnor som vågar gå i bräschen och ta den självklara huvudrollen. Det är här vi måste börja. Film Noir filmerna som genre är en bra inspirationskälla till detta.

Film Noir har sitt ursprung i den bittra och cyniska känslan som föddes hos många under en period av välmående och ekonomisk framgång i Amerikas efterkrigstid. De samhällsregler, etik och moral som hållits så högt innan de båda världskrigen var nu delvis eller helt demonterad.

Några äldre, starka noirfilmer är (inte sett alla själv ännu!):
”Touch of Evil”, Orson Welles (1958)
”The Maltese Falcon”, John Houston (1941)
”Kiss me deadly”, Robert Aldrich (1955)
”This Gun for Hire” (1942)

Nyare, är till exempel:
”The Grifters” av Stephen Frears (1990)
”Chinatown” av Roman Polanski (1974)
”Insomnia” av Erik Skjoldbaerg. Gjordes om i amerikansk tappning men det norska originalet är mycket mer stämningsfullt och rekommenderas varmt (1997)
Och inte minst ”Angel Heart” med Mickey Rourke och Lisa Bonet som spelar en Femme Fatale i en högst satanisk och invecklad story av Alan Parker (1987).

Kanske är det det som kallas kärlek?

Natten innan de hängde Ruth Ellis är en tunn, varmt välskriven bok (nominerad till Sveriges Radios Novellpris 2007) av Margareta Strömstedt – memoarer bestående av berättelser ur Margaretas eget sökande efter sig själv och flykt undan demonerna. En läsupplevelse som dröjer sig kvar.

Ruth Ellis avrättades i London 1955, dömd för att ha skjutit den man som misshandlat henne och dödat hennes ofödda barn. Den unga förälskade Margareta Strömstedt befinner sig vid tillfället på ett hotell i Bournemouth den dallrande heta julikvällen innan Ellis ska hängas.

”Jag grät med henne och längtade efter min egen älskade, han som inte var lik de andra männen. Jag grät för att jag nu var så ung och ändå kände kärnan i mig själv, kvinnan längst där inne, var uråldrig och fårad och redan märkt av tiden. Älska mig, älska mig, ropade det inom mig. Älska mitt fula gamla ansikte, det som finns djupt inne i mig och som hela tiden arbetar sig fram och vill bli synligt under det släta flickansiktet jag för tillfället råkar ha”

”Hon hade just kommit hem från BB med sin nyfödda dotter och satt och ammade henne i soffan när jag kom med den nyblivna storasystern, två och ett halvt. Vi sätter oss i soffan, men storastsystern är orolig, hon glider ner och går runt min mammma och den nya babyn med svarta ögon och darrande mun.
- Vi ska inte ha henne, säger hon dovt. Hon är dum! …
- Nä, du har rätt, vi ska inet ha henne, hon är dum! (säger mamman) Kom så går vi och lägger henne därinne!

Mamman reser sig och går in i sovrummet dredvid, storasystern följer med. Mamman kommer tillbaka med storasystern i famnen, stänger dörren bakom sig, sätter sig i soffan, tar upp en bilderbok och börjar läsa för henne. Jag sitter tyst, ett ögonblick livrädd för vad som ska hända. Hur kan hon förneka sitt eget lilla nyfödda barn?
Efter några minuter börjar babyn skrika bakom den stängda dörren. Hos min dotter (mamman) ingen reaktion. Hon fortsätter läsa. Men storasytern blir orolig när babyskiket inte upphör.
- Babyn gråter, säger hon och ser noga på sin mamma.
- Jag hör det, säger mamman, men vi bryr oss inte. Nu läser vi.
Skriket fortsätter.
-Babyn är ledsen, säger storasystern.
Ingen reaktion. Skriket fortsätter.
Vi kan gå in och titta på henne, föreslår storasytern. Vi kan trösta henne.
Allt slutar med att storasyster sitter med lillasyter i famnen mellan oss vuxna i soffan. Hon vill inte lägga ifån sig babyn. Lillasyster är hennes nu. Femton år senare kan jag konstatera att det aldrig funnits någon avund eller svartsjuka mellan dessa systrar.” (Om att bli sedd och accepterad)

”Och svartsjukan? Hur skapas känslor av mindre värde, de som i sin tur föder svartsjuka? (Han kan inte älska mig på riktigt, ingen kan älska mig på riktigt. Om han skulle bedyra, tror jag honom ändå inte!) … Vi lever tillsammans, vi lite hel-, halv-, och kvartsvuxna. Vi måste ta ansvar och själva trösta det barn som skriker när svartsjukans demoner anfaller. Trösta oss själva. Men det är aldrig förbjudet att också trösta varandra. Kanske är det det som kallas kärlek?”

It Takes Two To Tango

Äldre, sliten, desillusionerad tillknäppt man blir förlöst av yngre kvinna – regissören Stéphane Brizé rör sig på randen till Stora klichéklyftan. Men “Inte här för att bli älskad” är faktiskt mer än en film om en ny chans i livet. Den berättar snarare vemodigt om hur lätt livet blir en räcka av förlorade tillfällen. Hur människor väljer att låta bli tvåsam kärlek i rädsla för att bli avvisade eller misslyckas – hur man hellre lever sitt liv på halvfart och låser in sina drömmar i “tryggt” förvar.

Den drygt femtioårige Jean-Claude (Patrick Chesnais) driver ärvda familjefirman, som delger människor besked om indrivningar av skulder och vräkningar. Jobbet kräver att man trycker ned sina känslor. Det gör Jean-Claude effektivt. Han är framgångsrik, vilket hans fina kontor och dyra bil vittnar om. Men Jean-Claude lever inte. Hans ögon är mycket trötta och sorgsna och hans gång liknar mer en sengångares.

Hans far är likadan. Vid sonens besök på ålderdomshemmet får fadern bara ur sig gnäll och snäsningar. Men varje gång Jean-Claude går därifrån spanar fadern efter honom från fönstret – och dyker snabbt in bakom gardinen då Jean-Claude vänder sig upp mot honom. De träffas men möts inte.

På sitt tysta kontor kikar Jean-Claude drömmande på samma sätt mot tangoskolan mitt emot. När hans läkare berättat att hans hjärta snart kommer stanna om han inte ändrar livsstil skriver Jean-Claude in sig. På tangoskolan träffar han betydligt yngre Françoise (Anne Consigny) som övar tango inför sin kommande bröllop. Hon kommer alltid utan sin blivande make, en självupptagen lärare som tagit ledigt för att skriva en roman och som alltid har något viktigare att göra än att följa med och öva tango tillsammans med sin blivande fru.

Jag slås av hur attraktiv denna Jean-Claude ter sig för mig och funderar på varför jag känner så? Är det för att jag känner att jag skulle vilja ta hand, förlösa honom? Sannolikt ja. Men går det överhuvudtaget egentligen att ”förlösa” en annan människa till kärlek? Nej, det verkar inte så…

I en scen ska Jean-Claude köpa en parfym att ge åt Françoise. Efter noggrant sniffande bestämmer han sig – men när expediten berättar att doften heter “Passion intense” ryggar Jean-Claude förskräckt tillbaka. Något sådant skulle han aldrig våga ge en kvinna. Det tragiska i detta är att om man inte vågar utmana sig själv i något så trivialt, hur ska man då kunna ge kärlek och uppleva passion?

Förutsättningen för att dessa två människor ska kunna mötas är känslomässig mognad och tajming. Genom kroppslig beröring (dansen) händer något oväntat – passion uppstår. För ingen av dem kom dit för att bli älskad…

It Takes Two To Tango

Skilda verkligheter

 

Boken handlar om förhållandet, kärleken, passionen mellan två människor med olika sätt att se på och förhålla sig till sin omvärld. Angelica den bländade vackra kvinnan med övernaturliga krafter och som känner in sin omgivning intuitivt. Och så Jan som är forskare på hög nivå och matematiker som beskrivs som rationell, sansad och ibland på gränsen till tråkig. De kommer från skilda världar, grälar ofta och lever i ständig rädsla att förlora varandra. Båda har haft en trasslig barndom vilket både förenar och förgör dem. De når till slut fram till en tillvaro tillsammans som är n-ä-s-t-a-n trygg och lycklig, om det inte varit för det ständiga hotet att barndomens traumatiska, delvis bortträngda upplevelser ska komma i fatt dem.

Ämnet är viktigt och angeläget, men jag är besviken. Boken är fylld av språkliga upprepningar (brist på synonymer) och värre dialogen känns konstruerad och tillrättalagd. Angelica och Jan kokar alltid utsökt gott kaffe och njuter av fantastiskt sex tillsammans. Angelica är sagolikt vacker och känslig och Jan är klok och sansad. Könsrollerna är befästa och beskrivningarna av miljöer och människor är slentrianmässigt idylliska. Till och med när de bråkar hettar det aldrig riktigt till. Det känns fram till slutet, som överraskar, som en reklamfilm med Pripps Blå. Tyvärr blir också faktautläggningarna olidligt långa och det gör mig både otålig och uttråkad. Med all respekt för Marianne Fredrikssons faktamässiga kompetens, så mässar hon ibland likt en gammal stofil.

Slutet överraskar kallt. Jag skakar fortfarande och gråten värker i bröstet. Kontentan blir att två människor med så olika verklighetsuppfattning likt Jans och Angelicas inte kan bli lyckliga tillsammans på lång sikt; att evolutionens strävan att komplettera svagheter inte fungerar på mänskliga relationer. Jag värjer mig spontant. Trots sitt faktainnehåll är detta en roman.

Så slutsatsen är att boken är läsvärd för ämnets angelägenhets skull.

Sacrifier – Ge sig hän/Offra sig

Just läst ut boken Ge sig hän av den danska författarinnan Pia Tafdrup.

Boken är kontroversiell genom att den behandlar ett traditionellt och konservativt könsperspektiv där kvinnan är i känslomässigt underläge, men inte desto mindre intressant.

”Ge sig hän” är ett kärleksdrama som befinner sig på den sköra linjen mellan hängivelse och uppoffring. Huvudpersonen, en ung kvinna med ett förutsägbart och inrutat liv, klättrar en dag över ett högt plank som omgärdar grannens trädgård. Under hela sin uppväxt har hon bott granne med detta hus, och nu som vuxen känner hon en obetvinglig lust att klättra över detta alldeles för höga plank. Likt en nutida Alice i Underlandet landar hon med en
symbolmättad duns, och irrar sedan närmast målmedvetet in i det främmande huset, där hon är till synes ensam. Hon utforskar husets alla beståndsdelar, tar ett bad, äter lite, sover i en av sängarna.
Redan här inser vi att det inte är någon realistiskt berättad historia vi har att göra med. I Tafdrups skildring lever dröm och verklighet hela tiden parallellt med varandra, och alla som någon gång har drömt att den smyger omkring i någon annans hus känner sig kusligt hemma i den första scenen. Det är ingen idé att förvänta sig trovärdighet ur det realistiska perspektivet, däremot snittar Tafdrup skarpt i det psykologiska undermedvetna.

Husets ägare visar sig plötsligt, och den unga kvinnan och han dras omedelbart till varandra. De invecklar sig i en passionerad och erotiskt laddad kärlekshistoria som uppslukar kvinnan totalt. När det en dag visar sig att han varit någon annan än den hon trott rasar hela hennes värld samman. Hängivelsen som hon ägnat sig åt – hur skall den tolkas i ljuset av detta? Vad var den värd? Tillståndet hon hamnar i redovisas lika mycket i det hon drömmer som i hennes vakna tillstånd.
Det är nödvändigt att gå långt ner i psykets och drömmens irrgångar för att följa denna bitvis ganska snåriga historia. Pia Tafdrups prosa är, inte oväntat, av det starkt lyriska och associativa slaget (i säker och fin översättning av Jan Henrik Swahn), hennes text kräver koncentration för att nå gensvar hos läsaren.

”På danska(/svenska) är det
skillnad mellan att ge sig hän och att
offra sig,
men det är ett och samma ord på franska,
rött och tveeggat”

Så inleds boken. Redan då vet jag vad det handlar om. Boken överraskar mig inte. Handlingen är förutsägbar och rollerna likaså. Men texten är intim, liknar prosalyrik. Det ångar kärlek, ångest och vånda. Jag känner igen varenda känsla. Boken skildrar det sneda könsmaktsperspektivet utan att ge läsaren några moraliska ställningstaganden. Många har reagerat på detta, särskilt kvinnor. Jag tycker det känns skönt att läsa en bok utan moraliska pekpinnar. För så här ser verkligheten ut. Jag känner igen varenda scen; som om det vore film. Läs den, särskilt om du är man!

Uttrag ur boken när Patrick just avslöjat för Pascha att hon inte är hans enda kvinna:

”Jag går hur långt som helst för att få det jag vill ha…Jag tar kvinnor så som jag vill ha dom. Jag vet att begäret besitter sitt eget tyranni, det är så, det är inget jag kan göra något åt… Begäret är ingenting som jag kan befrias från, det ingen överrock som jag kan ta av mig och hänga upp på en krok…När jag haft en kvinna slappnar jag av i några dar, sedan kommer det tillbaka. Inte mindre än förut… Rent av större, om det var en fin kvinna… Jag har mina behov och lustar, och dem vill jag få tillfredställda.” /Patrick

”Jag antänds av vild frost. Nu vet jag också att begäret har sitt eget tyranni… Det är män som Patrick som man bränner sig iskallt på. När jag är tillsammans med honom är jag allt annat
än likgiltig….

….Kunde jag ackumulera ett förakt mot dig, vore det enkelt. Kunde jag bli förbannad, rasande eller svidande ondskefull, vore det det en lättnad. Eller bara erkänna att du inte är värd ansträngningen. Absurt.

(…) Men jag är fullkomligt hopplös, jag längtar för mycket. Gränser flyttas. Jag förstår inte varför men jag känner ömhet för dig. Jag vill dig väl och kan inte frigöra mig från den känslan.” /Pascha

Pia Tafdrup, Ge sig hän / Original titel Hengivelsen

S-t-a-t-u-s-s-t-r-e-s-s

 Alain de Botton föddes 1969 i Belgien och bor i dag i London. Bland hans mest uppmärksammade böcker kan nämnas Låt Proust förändra ditt liv, Filosofins tröst och Statusstress.

Usch, FEM S i ett ord. Känns som en bra symbol för vad statusstress kan vara- för mycket av allt, nästan inget av det väsentliga…

Fick syn på boken i händerna på en man som var den vackraste manliga varelse jag sett, över huvud taget, på ett år! Först såg jag boken, sedan honom. När jag yrvaket fattat att han faktiskt nog tittade på mig, och inte min pågående stickning insåg jag i sann fjortisanda att jag måste köpa boken för att lära känna ”honom”. Nåja, boken visade sig vara väldigt intressant…

Språket är lite akademiskt ibland och analyserna inte så logiskt resonerande som jag önskat, men det faktum att han sammanfattar det som jag läst men glömt/förträngt i en bok gör att jag måste ha den här boken i min bokhylla. För oss som slarvat oss igenom lektionerna i idehistoria kan detta vara något av en bibel.

Alain de Botton beskriver i sin nya bok människans oro över sin rangordning i tillvaron: Är vi på väg uppåt eller neråt, är vi vinnare eller förlorare? En oro som han kallar statusstress. Möjligheterna att lyckas är idag större än någonsin och vi jämför oss ständigt med vår omgivning, och blir bedömda av densamma, när det gäller yrkesframgångar, sexuella framgångar, materiella framgångar …
de Botton liknar vårt ego vid en läckande ballong som alltid behöver bekräftelse för att förbli uppblåst, samtidigt som minsta motgång eller bakslag, eller andras framgångar, blir till nålstick som får luften att gå ur.

För individen är statusstress något ont, enligt de Botton, och i dess värsta form ett samhällsproblem. Utgångspunkten är att vi alla är i behov av bekräftelse från vår omgivning, som ofta förenklar oss utifrån ett mer eller mindre överenskommet värdesystem bestående av vinnare och förlorare. Det både i stort och i smått. Vem vill inte vara lyckad på arbetsmarknaden och komma upp sig på sina egna meriter? Vem växer inte några centimeter när omgivningen skrattar åt ens skämt, när man får beröm eller när någon hör av sig och tackar för senast.Finns det då något vi kan göra för att undvika statusstressen? de Botton skriver: ”Tänk på döden. Det är det bästa sättet att sluta oroa sig så mycket över vad andra tänker om dig.” Med sedvanlig humor och träffsäkerhet sätter Alain de Botton fingret på en av den moderna människans ömtåliga punkter.

Jag älskade honom – Anna Gavalda

Boken är tunn. Okänd författare för mig. Fransyska runt 30. Ogillar titeln, känns klyschig, men köper den ändå. Först tycker jag mycket förutsägbart synd om kvinnan; hon som blivit lämnad av sin man. Så långt känns boken bara som ännu en bok i floden av dåliga sagor där kvinnor görs om till offer. Men inte vid närmare eftertanke nej! Vad är alternativet? Att leva ett liv med någon som egentligen vill leva någon annanstans? Det finns ingen ursäkt för ett sådant beteende. Inte ens om man tror på reinkarnation.

Boken handlar egentligen om den lämnade kvinnans svärfär, som med sorg och bitterhet ser tillbaka på sitt liv där han valde plikten före kärleken. Det hela är mycket tragiskt; för hur enkelt är det inte att ångra sig när allt är för sent; att vara bitter över att man inte gjort annorlunda och skylla sin feghet på någon annan. Nej, det är inte synd om honom och det är inte tappert. Det är fegt och en livslögn som borde vara straffbar likt allt annat mygel. Kanske någon tröst att han nu i alla fall inte låter denna arvsynd gå vidare genom att fördöma sin son? Boken tar upp ett vikigt moraliskt dilemma som många ställs inför någon gång i livet.

I övrigt uppskattar jag dialogen som flyter på utan att vara pladdrig eller banal. Funderar nu även på att köpas Gavladas första bok, som även den finns i pocket i hyllorna just nu…(trots titeln, suck).

”Ensemble, c´est tout” ung. Tillsammans är man mindre ensam.